ErikW

2015-08-10
08:32:00

Min historia.

Allt är inte helt 100% korrekt i denna lilla berättelse, har inte skrivit allt heller. men har tagit med det som betytt allra mest för mig, om vad som format mig till den jag är idag. många gånger har man funderat nu på senare dagar om det även var så att ens ADHD spelade en stor roll i hur man upplevde allt.

Varför jag skriver detta är för att jag inte orkar gå och bära på det själv nå mer.
Det finns ett fåtal människor som ar fått höra eller läsa min historia, och kanske en del som bör ha fått veta det tidigare, men jag har aldrig vågat betätta det för någon och tyvärr så får dom läsa det på dehär sättet. :(
 
Alla bär i stort sett på någon hemlighet, något som man inte vill säga åt någon. Jag har satt upp många murar hos mig själv. Murar som inneburit svårigheter i livet, särskilt på senare dagar. Förhållanden som kraschar och saker som bara blir fel hela tiden. man försöker inväva sig själv i en falk trygghet hela tiden, varesig det handlar om materiella ting eller emotionellt. Nåväl, för den som orkar läsa så har jag min värsta period i livet att berätta.

Det enda jag ångrar är att jag inte berättat det tidigare för någon. och du som verkligen fick mig att tänka om behöver jag ej nämna om du ej vill det. fortsätt bara vara den underbara människa du är.
 

Hur ska man börja en sådan här saga?
Vars ska man sätta en startpunkt?
Hur ska man orka gå genom alla minnen?
Varför hände detta mig i mitt liv?

Jag ser tillbaka på min barndom och försöker komma ihåg allt som har hänt, försöker få fram så många glada minnen som det bara går.
Det mesta verkar vara förträngt av allt dåligt som hänt i min uppväxt!
Än idag har jag svårigheter att försöka komma ihåg allt som har varit, kommer därför skriva på detta så ofta jag kan, så ofta jag kommer ihåg någonting.

Startpunkten kan väl sättas redan till dagis-tiden, då många barndomsvänner redan börjat dagis så var man ofta med syrran och mamma när hon jobbade på banken som var i Karlsborg på den tiden.
Således så tog det ju en längre tid innan man fick kontakten med dom som skulle bli ens barndomskompisar.

Väl när man börjar dagis så känner man sig inte riktigt hemma, man känner sig inte som alla andra. Man är stökig, bråkig och allmänt tjurig. man har svårt att få kontakt med alla andra barnen som är där. Det är den grannen man har som man har bäst kontakt med , med M. han verkade förstå allt man gjorde, alla dumma saker man hittade på, det skulle han också vara med på. Eller alle de dummheter han ställde till med de hakade man själv på..

När det väl kom till skolan så börjades det med att man blev mobbad, redan från första klass. allt från att man var dum i huvudet, man förstod ingenting, man hade stor skalle och var ful. Och fortfarande så var ju jag inte som alla andra. Många "kompisar" gick alltid på fritids, själv så jobbade ju mamma så hon kunde ta en innan fritids började, kändes som att man förlorade kontakten ganska så mycket med dom man kunde vara lite med iaf.

Årskurs två var nästan värre, man började må illa inför att gå till skolan. man ville som inte riktigt vara där, samma saker fortsatte, mobbning. bråk och allmän oro och ingen riktig vän att vara med. det lugn man får är när man får komma hem från skolan och vara med bästa vännen, han som alltid förstod en, han som alltid fanns vid ens sida, varesig man mådde dåligt eller bara ville hitta på nå jävulskap.

Samma saker fortsätter när man börjar trean,  och samma lugn innfinner sig när man kommer hem och bara kan vara sig själv och inte behöver bry sig om hur dålig man är, varför man får höra att man inte kan nånting, både från lärare och skolkamrater. Sjävförtroendet och barnasinnet man borde ha är som totalt bortblåst, det finns som ingen glädje i att gå till skolan. Illamående över att behöva träffa andra människor. inte riktigt som en barndom borde vara... :(

Årskurs fyra. Det är väl här hela livet sakta men säkert började att rasa.
Samma saker med mobbning och utstötthet som färgade vardagen i skolan, men det värsta började under sommaren innan man skulle börja fyran, där på hemmaplan, en kompis vars bror var kompis med den som jag kan kalla "mitt livs värsta mardröm". (: MN i text som jag skriver)

Första gången MN gav sig på en var under en lek som vi ofta lekte tidigare, inte tänkte man på att han var med i leken också, även fast han var mycket äldre än en själv.. Röda, vita rosen lekte vi, två olika lag som skulle inta ett ställe och man kunde tillfångata personer från det andra laget, MN lyckades tillfångata mig och tog mig till deras bas (MNs föräldrars garage) allt var ju som normalt, ända tills MN får för sig att trycka ner mig på golvet, ett halft trä och jord/sandgolv, tänkte väl att det är i leken bara att han är äldre och lever sig in mer, väl liggandes på golvet så börjar han gnida sig mot mig, man känner att det är nånting mer som inte stämmer, han blir hård där nere och fortsätter gnida medans han håller i armarna och har mitt huvud nedtryckt mot sanden som är där inne, precis bredvid en gräsklippare (glömmer aldrig den äckliga lukten av bensin, olja och gammalt blött gräs) han fortsätter enligt mitt tycke i en eviget, ända tills det hörs att det springs av de andra barnen i närheten. Man kan kalla det startskottet för mardrömen!

Jag tror inte jag riktigt fattade vad MN hade gjort, även fast jag kanske förstod för man hade ju sett det i sin brors snusktidningar. Men man höll det för sig själv, tror att jag skämdes på något sätt. och då hade jag inte ens fyllt 10 år.
Startskottet för ens mardröm som precis hade börjat.

Detta hände mer än en gång under denna sommar, bara under leken Röda vita rosen, det var så illa att man hade sprungit ännu längre än vad vi fick bara för att gömma sig från MN, för man visste vad han skulle göra om han fick tag på en, man funderade väl även på om det hände någon annan, eller om det bara var mot mig för jag har ju fått höra hur värdelös jag är i skolan, så det var säkert därför han gav sig på mig. Så det var väl bara acceptera att ma var såpass värdelös som alla sa. (även fast alla inte gjorde det så kändes det som det)

Fyran börjar, då mår man illa över att gå till skolan, och gå med skamen man har i kroppen över vad som händer hemma, och även måsta möta mobbningen på skolan. Man mådde bra när man fick sitta hemma hos M och bara leka, eller vara ute och bada med fiskar, eller bara sitta. Han var ju den enda som verkade förstå mig.

Tyvärr så blev det ju ofrivilligt att man fick mer kontakt med MN då man hade börjat tjuvröka och han kunde ju fixa fram cigaretter.. I illvilja så for man dit för att få tag i ett paket cigaretter, och då visste man ju vad som skulle hända, och mycket riktigt. Han fixade ju cigaretter iaf, var kanske tvungen att gå ner i MNs föräldrars källare, för där hade han "gömt" cigaretterna, trots att hans föräldrar var hemma så hindrade det inte han för att begå dessa sjuka handlingar. "Säg ingenting, annars skvallrar jag att du vill köpa cigaretter och sprit till dina föräldrar" Dum som man var så höll man ju bara käften.

M var också med mer än en gång när vi brukade fara dit, men jag hade aldrig någon tanke eller aning om att han kanske gjorde detta mot någon annan, det var ju jag som var värdelös.

Samma sak fortsätter under årskurs fem, mobbning och känslan över att man är värdelös. samma saker på hemmaplan, man far till MN för att få snus, cigg, öl och sprit, men allt det fick man betala ett högt pris för.

Man blir tolv år och börjar bli mer okontrollerbar, hittar på precis alla jävulskap man kan, sno saker från lärare, kompisar osv. Det fanns som ingen hejd på en, men man började bli alltmer hård på ytan så mobbningen slutade iaf, även fast första såret satt sig så djupt och känslan av att vara värdelös sitter kvar. MN fortsätter fortfarande hålla på som han alltid har gjort.

Har börjat sjuan, helt ny skola, allt är betydligt mycket bättre där, även fast man är väldigt skygg, men många vet ju inte mitt bagage och vad folk kallat mig så det slutade ju där iaf, och många som mobbat en slutade ju upp med det, dom kanske hade mognat till. men när man var förbi MN för att fixa nå snus eller sprit så var det alltid samma sak, man visste va som skulle hända,, och mycket riktigt så skulle han lägga sina äckliga händer på en och utnyttja en för att man var så svag som man var...

Men den vintern så fick jag reda på att det kanske inte bara var mig han gjorde detta mot, jag och M var dit för att fixa sprit och M följer med MN ner till källaren för det var där han gömde sin sprit. MNs föräldrar var inte hemma så jag satt och väntade i köket för att hålla vakt om föräldrarna skulle komma hem, då man hör M skrika att MN ska sluta, då sitter man där helt paralyserad och helt handligsförlamad. man kan inte göra nånting. kanske tar 2 minuter så kommer dom upp och när man ser M, hur skamsen han ser ut i sin blick, och MN som ser ut som att, -säger ni någonting så dödar jag er. Vilket han även hotat mig med tidigare. Vi har ju fått spriten iaf, men väl när vi är borta därifrån så behövde vi bara titta på varandra för att första vad vi gått genom, förmodligen så var det nog inte första gången som han gett sig på ens bästa vän heller, för han hade varit där själv flera gånger.

Det började iaf trappas av, 14 år och det hände bara en gång under det året. Det där jävla gnidandet som man utsattes för. skammen man har i kroppen är helt outhärdlig, tankarna man har på att bara avsluta allt för att man inte orkar med nå mer, och i skolan börjar det mesta gå åt helvete, betygen sjunker och man orkar knappt vara där, skolkar väldigt ofta för att man helt enkelt inte orkar, var det kanske därför M inte orkade med skolan? var det därför han hoppade av?

Man blev 15 år och då var det väldigt lugnt, hade varit hos MN två gånger och inget hade hänt, allt verkade vara bra, jag lyckades skaffa min första tej och i samband med det så hade jag inte samma sömnsvårigheter och behövde inte gå och lägga mig i samma rum som föräldrarna för att man var så osäker och rädd på nätterna. man började känna sig lite bättre och kände att folk kanske kan tycka om en trots allt.

Man blev 16 år eller om man fortfarande var 15 och det var då min värsta stund var kommen. Ingenting hade varit med MN för man fick ju tag på öl, cigg, snus och sprit på annat håll. då MN en dag skickar över MSN att han hade behövt hjälp med datorn för att det var något fel på den. Jag far dit och ska hjälpa han med datorn och sitter där ett litet tag, och det verkar inte vara något direkt fel, för jag kunde datorer ganska så mkt, hade ju suttit och pillat på allt och lite till med M, men MN insisterar på att jag skulle kolla på en sak på datorn för det var ju verkligen "någonting som inte stämde på datorn" MNs föräldrar åkte hemifrån för att handla.... Denna gång räckte det inte med att han skulle gnida sig mot en.. fast det var så det började... han var en hel del mycket starkare än en själv, han bröt bak armarna på mig och tröck ner mig i hans soffa, han började gnida sig mot mig och efter ett litet tag så tar han och sliter av mina byxor och även hans egna. tårarna rinner från ens ögon, den äckliga röklukten som infinner sig i huset, äcklet som håller på bakom en.. man bara blundar för att man vill att allt ska vara över. det som varar i en evighet tar slut så småningom och man far därifrån mer skamsen, mer värdelös totalt förnedrad och förstörd, man tom blöder där nere. Jag säger inget till min tjej säger inget till nån, far inte till sjukhus, man skäms så fruktansvärt mycket. Man är helt apatisk den helgen, måndagen som kommer så är man för "sjuk" för att fara till skolan. Min syster och bror far till skolan och föräldrarna far och jobbar..

Själv har man bara väntat på att man ska få vara hemma själv, man satt hela morgonen och väntade på att man skulle få se MN genom rutan från sitt rum, sittandes med sin pappas älgstudsare för att man skulle skjuta han, men har för lite tålamod för att sitta, så jag har istället vänt det mot mig för att jag helt enkelt inte orkade leva nå mer. vet inte hur många timmar man satt, enda som fick mig att vara kvar, det var att jag tänkte på mina syskon och bästa vännen, jag ville inte att nå mer skit skulle hända dom också..

Livet fortsatte väl, med den skam som man hade inom sig, jag var aldrig mer till MN, det var slutet på den resan, jag hatar människan mer än allt annat på denn jord. Hur kan man bara förstöra så för en annan människa...?

Det tog däremot inte så lång tid så var jag en dag hem till min dåvarande tjej, det luktade en annan herrparfym i hennes rum, hon sa att hennes morbror hade varit och sovit över hos dom så hon hade sovit på soffan, men det visade sig att hon hade varit otrogen mer än en gång mot en.. vad är jag då? 17 och börjar närma mig 18 år. om jag rent av inte var 18 år, så svår att veta allt i exakt ordning. jag accepterade det för hon bad ju om förlåtelse, för att det bara skulle hända två veckor senare.. Igen!

Hur känner man sig då? totalt värdelös, man klarade precis av skolan, man var mobbad, man hade ingen att prata med för det var ingen som förstod en, förutom en människa, M. Vi behövde bara vara i samma rum för att känna av varandras närhet och förståelse, vi sa aldrig något om det som hänt, men vi förstod..

Det gick ett tag och jag fick ett nytt förhållande, gick ganska fort egentligen, med hon som jag har mitt första barn med, vi kom väldigt bra överrens, hon stöttade mig för hur idiotisk min förra tjej hade varit, jag höll även där tyst om min hemska barndom, vårat förhållande var lite en berg och dalbana, mycket upp och ner, men tillslut så blev vi förlovade och jag började lumpen. fick reda på efter två månader att hon var gravid, jätteroligt tyckte jag, ända tills den dagen jag fick veta att även hon varit otrogen mot mig, och att hon även var osäker på vem pappan var. jag åt även upp det och accepterade att hon hade varit det, för man kan ju bara inte hålla på om man verkligen ber om ursäkt och förlåtelse, men känslan av att vara värdelös kom ju åter igen, faderskapstest som blev försenade pga miss från sjukhus, och att få leva i ovetskap. tills det efter månader blev klart att jag var pappan. och när dottern var ca 1 år, fått veta att mamman varit otrogen en gång åter igen. då beslöt jag mig för att ej ta mer skit. Minns väl den kvällen jag fick veta det, jag fyllde 20 och vi hade skaffat barnvakt till dottern, jag blev vansinnig och skulle iväg för att slå ihäl den som hon varit med, det slutade upp med att jag bara såg svart och hade slagit två av mina bästa vänner och råkats sparka en tjej i magen för att dom skulle hålla kvar mig, och två polisbilar som blev inkallade för att leta rätt på mig inne i stan..

Världen rasade än en gång då jag inte ens är värd ett familjeliv.. jag har ju alltid accepterat det goda i människor så varför ska alla behandla mig som skit? varför är inte jag väd nånting?

Exet flyttade iväg med dottern, det var Boden och sedan blev det dannmark, eller hur allt nu var, allt är bara en enda röra. jag kunde ju inte göra nånting, hon hade ju ensam vårdnad...

Det fanns en människa jag allti kunde lita på som fanns där vare sig det var dag eller natt, M. vad skulle det vara om inte han fanns, han var den enda trygga punkten som jag någonsin haft i mitt liv. (som jag har känt det iaf)

Kommer sällan ihåg exakt hur det blev men träffade en underbar tjej som verkade förstå en, vi träffades och dejtade ett tag, sen blev vi tillsammans, hon var ju underbar. vi blev tillsammans och vi fick en liten pojke, och det var väl då det slog runt för mig, började få kontrollbehov, tvångstankar och gjorde allt för att hålla kvar henne, för hon skulle inte få såra mig. jag ville ju att allt skulle vara bra, fast jag gjorde det på väldigt fel sätt. jag umgicks väldigt mycket med bästa vännen M, och sket i Tjejen för där visste man ju inte vars man hade dom men M han ställde ju alltid upp. Vi bodde ju bara en liten bit ifrån varandra på riksbyggen. ända tills det började gå sämre för M, han började ungås med "fel" människor, jag var tvungen att välja bort den enda trygga punkten jag haft i mitt liv för att tänka på familjen. det var så outhärdligt jobbigt att behöva göra ett sådant val.

Åren gick och förhållandet jag hade präglades mycket av idiotiska val från min sida och kontrollbehov, och jag var lite av en skitstövel, lyckades aldrig vara otrogen men det var ju inte långt ifrån många gånger, men det fanns väl alltid i bakhuvudet att jag aldrig ska sänka mig själv till en så låg nivå.

Vi får en dotter också, och allt är "bra" förutom mina kontrollbehov och allt vad jag nu höll på med. fick lite kontakt med M då och då, bara för att försöka se hur han hade det. men då kom ju den dagen tillslut, tjejen som jag var med skulle lämna mig för att hon orkade inte nå mer, augusti 2012 var det, livet rasade ihop. 7-8 år av ens liv som man bara förstört. då kom det som en svallvåg över en, Jag tänkte verkligen köra ihjäl mig själv, ringde psykiatrin och sa att jag måste få en tid hos dom omgående innan jag tar livet av mig. och fort gick det att få hjälp, och där hamnade man i otaliga möten, samtal och möten, bara för att hålla sig på benen, fick flytta hem till föräldrarna ett tag innan man hittat lägenhet, det som ändå kändes bäst var att man kom närmare M igen, han hade det bra till och från, han hade ju också oerhört mycket problem med sitt ex och sin dotter, och det var åter igen som att tiden stått stilla i våra sinnen, Man behöve bara se på varandra för att fårstå vars vi var. Han hade iaf träffat en som verkade göra allt för att han skulle ha det bra,

Sommaren som kommer där 2013 så börjar saker ljusna för en, man har fått gå otaliga timmar i terapi och fått lite mer förståelse för varför man varit som man varit under uppväxten, man hade fått en ADHD diagnos på varför man varit och klättrat lite överallt på väggar osv. och fått en medicin som gjorde att jag slapp gå på antidepprisiva, man började få mer kontakt med M också, och få se att många saker inte ändras så mkt, M som jävlas med en gräsklippare och har druckit en öl, lite som det alltid brukade vara. eller om det nu var sommaren 2012, ju närmre man kommer dagen desto luddigare verkar ju minnet bli. Det känns iaf väldigt bra att Jag har fått börja se ett lugn, och att man verkligen vill ta upp kontakten med M som inte har det så lätt, även fast han verkar försöka allt så är det alltid nått som ska jävlas för han, lite som det alltid har gjort för mig. det bästa är ju att han verkar ha träffat någon som verkligen bryr sig om han och det ser man även på han när man träffas.

Men sen kommer en kväll, den 16 november då han haft något strul med sin bil, om det var soppatorsk eller vad det nu var, hade tänkt att han skulle komma förbi på en öl eller två för jag hade ju ändå inte barnen, så man bara får sitta och snacka skit och bara vara. men man somnar och hinner inte snacka med han nå mer och sen morgonen 17 november 2013. man vaknar och har fått massa meddelanden där folk frågar vad som har hänt och om M har dött! Först fattar man ingenting och sen infinner sig paniken och den mest fruktansvärda smärta man kan känna, det kändes som att det hade försvunnit en bit av mig själv, vad var det som hade hänt? orkade han inte med allas skit nå mer? gjorde han det som jag känt var enda utgången många gånger?

Åter igen blev det terapi och samtal hos psykolog i många många timmar. man orkar inte med jobbet, man orkar inte med barnen, man orkar inte med sig själv.

Dagen kommer och man får äran att lägga sin bästa vän genom livet in för sin sista vila, man önskade bara att man hade fått mer tid med han, hade det kunnat bli annorlunda om man varit med och stoppat alla dumheter från början. Men väl inne i kyrkan så ser man MN sitta där bland allt folk, hatet jag kände den stunden jag såg han, man lyckades iaf hålla sig för att man tänkte på familjen. Förstår inte hur jag inte kunde gråta mer än vad jag gjorde, jag hade ju tappat en bit av mig själv också. Men när man fick hissa ner han för hans sista vila, tillsammans med sina morbröder så vissta man att han kommer få det bra uppe i himlen, inget mer tjat på han, inga mer krav och ingen som jävlas med han.

 

 

"Du var min mest älskade vän och jag vet att vi en dag ses uppe i himmelen"

 

Många dagar gick åt, många dagar med gråt, fick en lärdom av dig min vän, du där uppe i himmelen, det du lärde mig det var, ta vara på allt det du har. Du vet aldrig om det försvinner, du vet aldrig när det tar slut. Ett liv kan vara så kort och det enda man kan göra är att fylla det med saker som betyder någonting.